Malin Björklund

En vän till mig bad om tankar om döden, så här tänker jag.

För mig är själva döden någonting fruktansvärt.
Onödigt.
Vet att det är livets gång osv men jag kan inte acceptera att det är så.
Den är orättvis och den är inte fridfull eller vacker.
För mig är sjukhus = döden.
För mig luktar sjukhus död.
Jag är livrädd för att dö. Av nån annledning är jag övertygad att jag kommer dö i en bilolycka, konstigt eftersom alla i min släkt har dött av cancer (mer eller mindre).
Går inte runt och tänker på det men varje gång jag åker bil finns de i bakhuvudet. Kan se de framför mig om jag halvsover när jag åker me nån. Men jag är alltid mycke äldre, så jag tror inte jag kommer dö snart. De är kanske inte speciellt sunt att tänka så men det blir mindre och mindre läskigt att veta att jag ska dö.
Varje gång jag varit på en begravning efter att min morfar dog har jag varit i en egen bubbla me han bakom mig som ett stöd som gör att jag går, pratar och fungerar.
Jag vägrar tro att han har lämnat oss kvar här själva.
Tror inte de bara är svart och över när nån dör, vissa går vidare andra stannar kvar.. Tyckte jag kände att min mormor fanns kvar några år efter hennes död men sen var de som att vi alla kunde låta henne vila.
Men me morfar känns de som om han stannar kvar me vilja, för att ha koll. Se till att jag klarar mig, ibland på håll och ibland väldigt närvarande.
Även om jag är tacksam att ha hans hjälp är de orättvist. Han var inte gammal, han hade alla sina pensions år kvar. Han hade massa saker kvar han ville göra, som han jobbat stenhårt för, för att kunna njuta av när han blev äldre. Min mormor hade levt hela sitt liv och var nöjd. Tror hon ville dö, ville vidare.
Men de gjorde ju inte mindre ont för de för oss som var kvar. För mig skulle hon leva för alltid. Jag vet att folk inte kan de men de gäller på nå sätt fortfarande inte dom som står mig nära.
Även om jag tror att de finns nå ljust och vacker efter döden så är själva döden en svart, äcklig, sjukhusstinkande sörja av tårar, förtvivlan och hat som man försöker släta till me smörgåstårta och kakor som smakar salt av alla tårar.