M är ett kapitel för sig..
Pratade en bra stund me M igår.. Först om ingenting speciellt, sen blev de lite djupare.
Sen kom frågan
"Vad känner du för mig? Helt ärligt."
Vad kom de ifrån? Trodde vi hade passerat allt de där. Att de var helt förbi, begravet. Speciellt me tanke på att han är väldigt upptagen.
Svaret var lätt, jag tänker inte ens försöka känna efter om de finns nån pirrande känsla kvar. Efter att jag blev totalt lamslagen av beskedet att dom skulle bli sambos för nåt år sen och sen mått riktigt pissigt under hela förra hösten och vintern. De kändes som om vi precis hade gjort slut då, igen.. Kom ut ur helvetet i våras. Hel och stärkt. Det var inte hans fel, av nån anledning hoppades jag fortfarande att de så småningom skulle bli vi igen. Det var ju han jag skulle ha barn me, en framtid. Och jag tror till och me att jag verkligen är över honom nu.
Min M-mur är gigantisk nu och armerad så in i helvete. Kommer aldrig släppa in M känslomässigt igen.
Varför frågade han de?
Och idag insåg jag att jag höll på att bli "Den andra".. Den där bruden alla hatar för att hon flörtar me en upptagen kille...
Och varför hatar man henne? De är ju inte hennes fel, de är ju idiotkillen som ska tänka efter innan? Det är ju han som är upptagen, inte den andra tjejen.. Tycker inte att de tjejerna gör rätt, dom gör oxå fel. Men de är killen som gör mest fel. Men de är alltid killen som blir förlåten, inte den andra tjejen.. Som sagt min moral ligger på minus när de kommer till M.. Men jag va ju faktiskt där först.. Men jag vill inte bli den där tjejen, så inte ett ord till innan jag vet att de e över, om de nångång blir så.. Som vän kanske men inget annat..
Sen kom frågan
"Vad känner du för mig? Helt ärligt."
Vad kom de ifrån? Trodde vi hade passerat allt de där. Att de var helt förbi, begravet. Speciellt me tanke på att han är väldigt upptagen.
Svaret var lätt, jag tänker inte ens försöka känna efter om de finns nån pirrande känsla kvar. Efter att jag blev totalt lamslagen av beskedet att dom skulle bli sambos för nåt år sen och sen mått riktigt pissigt under hela förra hösten och vintern. De kändes som om vi precis hade gjort slut då, igen.. Kom ut ur helvetet i våras. Hel och stärkt. Det var inte hans fel, av nån anledning hoppades jag fortfarande att de så småningom skulle bli vi igen. Det var ju han jag skulle ha barn me, en framtid. Och jag tror till och me att jag verkligen är över honom nu.
Min M-mur är gigantisk nu och armerad så in i helvete. Kommer aldrig släppa in M känslomässigt igen.
Varför frågade han de?
Och idag insåg jag att jag höll på att bli "Den andra".. Den där bruden alla hatar för att hon flörtar me en upptagen kille...
Och varför hatar man henne? De är ju inte hennes fel, de är ju idiotkillen som ska tänka efter innan? Det är ju han som är upptagen, inte den andra tjejen.. Tycker inte att de tjejerna gör rätt, dom gör oxå fel. Men de är killen som gör mest fel. Men de är alltid killen som blir förlåten, inte den andra tjejen.. Som sagt min moral ligger på minus när de kommer till M.. Men jag va ju faktiskt där först.. Men jag vill inte bli den där tjejen, så inte ett ord till innan jag vet att de e över, om de nångång blir så.. Som vän kanske men inget annat..
