Farsdag
Imorrn är de farsdag. Jobbigt.
Jag tycker jätte mycke om min pappa, jag kan idag till och me säga att jag älskar honom.
Men han är inte en bra pappa.
Eller han har blivit en mycke bättre pappa än vad han har varit men det känns falskt och fel att köpa ett kort som de står "Till världens bästa pappa på farsdag" på.. De skulle vara som att säga "Hey, de e okej att du har svikit mig i hela mitt liv."
Kommer ihåg alla gånger jag har suttit och väntat på att han ska komma och hämta mig när det varit pappalördag, ringa när jag fyller år eller komma på uppvisningar i skolan. Men hans andra liv har nästan alltid kommit före. Och jag har aldrig slutat hoppas. Samma sak varje gång, förhoppningsfull och överlycklig över att jag äntligen ska träffa min pappa igen. Till söndergråten och helt förkrossad, me alla frågor och konstiga bortförklaringar till varför han inte kom den gången heller.
Kan någon någonsin bli en så bra pappa efter de att de kompenserar för hela ens barndom?
Han brydde sig säkert, men i min värld så gjorde han inte de.. Bara när de passade honom.
Idag är jag säker på att han bryr sig och älskar mig men de är ändå svårt att lite på de fullt ut.
Så jag skickar inge farsdagkort till min pappa. Men jag ringer honom för andra året i rad och säger att jag älskar honom och jag menar det. För han är den enda pappa jag har och han gör nog så gott han kan.
Jag tycker jätte mycke om min pappa, jag kan idag till och me säga att jag älskar honom.
Men han är inte en bra pappa.
Eller han har blivit en mycke bättre pappa än vad han har varit men det känns falskt och fel att köpa ett kort som de står "Till världens bästa pappa på farsdag" på.. De skulle vara som att säga "Hey, de e okej att du har svikit mig i hela mitt liv."
Kommer ihåg alla gånger jag har suttit och väntat på att han ska komma och hämta mig när det varit pappalördag, ringa när jag fyller år eller komma på uppvisningar i skolan. Men hans andra liv har nästan alltid kommit före. Och jag har aldrig slutat hoppas. Samma sak varje gång, förhoppningsfull och överlycklig över att jag äntligen ska träffa min pappa igen. Till söndergråten och helt förkrossad, me alla frågor och konstiga bortförklaringar till varför han inte kom den gången heller.
Kan någon någonsin bli en så bra pappa efter de att de kompenserar för hela ens barndom?
Han brydde sig säkert, men i min värld så gjorde han inte de.. Bara när de passade honom.
Idag är jag säker på att han bryr sig och älskar mig men de är ändå svårt att lite på de fullt ut.
Så jag skickar inge farsdagkort till min pappa. Men jag ringer honom för andra året i rad och säger att jag älskar honom och jag menar det. För han är den enda pappa jag har och han gör nog så gott han kan.
