Rödgråten
Såg precis en film, okej för att jag brukar vara blödig när jag ser film men de här var värre än vanligt. Den fick mig att tänka tillbaka på tiden efter jag gjorde slut/blev dumpad av en person. Hur fruktansvärt ont de gjorde. Att jag aldrig någonsin vill vara med om något liknande igen, det var vidrigt. Saknar inte personen längre och känner inget för han men på något sätt så finns det onda fortfarande kvar. Troligtvis kommer de alltid att göra det. Men jag tror även att det har gjort att jag inte heller vågar bli kär. Eller inte vågar för jag vill ju känna de igen, det är ju härligt. Men på något undermedvetet plan vill jag inte det. För jag vill inte känna den smärtan igen. Och om man träffar någon så får man inga garantier för att man inte blir sårad. Eller sårar den personen, för de är lika jobbigt det. Så därför fortsätter jag träffa personer jag vet att jag aldrig faller för helt, säkra personer som inte får mig att känna till 100% som aldrig kan få mig att må så dåligt att jag tror att ingenting är värt något.
Men hur kommer jag ur det? Jag vill verkligen inte vara så här. Jag vill känna igen. Vill verkligen få ge allt, och få allt av den andra. Få våga lita på en person och veta att den skulle göra vad som helst för mig.
MEN HUR SLÄPPER JAG DEN SPÄRREN? VART FINNS ON-KNAPPEN?
Jag vill inte missa den personen bara för att jag är rädd.
Och allt de här kom jag på pga en super amerikansk tjejfilm. Helt otroligt.
